Ingen vidare morgon.

Josefin ringde imorse och frågade om hur hon skulle göra med operationen idag eftersom hon hostat så mycket i natt och inte kunde sluta. Jag råkade då vara i sovande tillstånd och dessutom helt ovetande om hur dåligt mina urinvägar mådde. Det var alltså inte tillräkligt för att jag själv skulle vakna av det och jag lyckades somna om en stund till efter att ha varit på toa men sen blev det för jobbigt. Sitter fortfarande med jobbiga trängningar som inte riktigt vill ge med sig. Kanske tur i oturen att Josefin inte kunde opereras idag då jag skulle behövat vara på väg in till stan nu, hade inte funkat.

 

Igår pratade jag och Christoffer om att spås. Jag har tänkt på sådant så länge då jag är intresserad av allt sådant övernaturligt. Under min uppväxt bodde jag granne med en kvinna som hade en sådan gåva och arbetade som medium, jag tror kanske att det är mycket det som har gjort att jag aldrig skulle tvivla på sådana kunskaper. Jag har tänkt på hur det skulle vara att spås utifrån sjukdomen för att få veta vad som väntar. Min tanke är:

 

Antingen får jag veta att jag kommer bli frisk

Eller så får jag veta att jag aldrig kommer bli frisk.

 

och jag funderar på om det andra alternativet också kan vara bra att veta. Bra att veta för att redan nu kunna arbeta med sig själv och stålsätta sig för en framtid som kräver mycket styrka mod. Christoffer förstod hur jag tänkte men sa blankt nej. Han ville verkligen inte att jag skulle göra något sådant. Och jag håller med honom. Jag vill nog hellre leva med hopp om att bli frisk än att veta att jag föralltid kommer ha ont.

 

/Jeannie