Ligger i soffan med filt och varmvattenflaska, tänker på om jag skulle kunna fixa att plugga matte B på distans, hör Christoffer klippa gräset utanför i det fina vädret och undrar framförallt varför jag blivit dålig igen. Vaknade nog två, tre gånger i natt av att jag hade hemska trängningar, somnade tillslut på soffan. Ofta mår jag helt anorlunda när jag sedan vaknar på morgonen, har ja haft trängningar på kvällen kanske jag har ont på morgonen istället och tvärt om. Den här morgonen hade jag lika starka trängningar som jag hade på kvällen innan. Vad händer?

Under dessa tre dagar jag varit i Stockholm med ena halvan av min klass har det hänt väldigt mycket.. nära vänner har sagt saker som sårat, vänner man trodde glömt en har gjort saker man inte kunnat föreställa sig, klasskamrater man aldrig trodde att man skulle lära känna har visat sig vara underbara människor och klasskamrater man trodde man kunde lita på har varit rena motsatsen. Jag har aldrig riktigt velat flytta från Gotland, har känt mig lite för hemmakär.. nu vill jag istället inget annat. Vill börja om på nytt, vet inte längre vart jag står och känner att allt här hemma på ön bara blir värre och värre. Som tur är vill både Christoffer och jag flytta till fastlandet för att plugga så det är bara att vänta tills det är möjligt.

Jag mådde bra onsdag morgon och kände mig förväntansfull, önskade att jag skulle kunna vara med på allt under dagarna. Det gick bra hela onsdagen med hade känningar senare på eftermiddagen och kvällen. På torsdag morgon hade jag trängningar och smärtor så jag fick stanna hemma medan de andra gick på stan. Blev sedan bättre fram till lunch och kunde åka med på studiebesöket den eftermiddagen. Under fredagen hade jag känningar, mest trängningar och kände mig nedstämd. När vi gick på båten hem blev det värre, hade väl tur i oturen att jag blev så dåligt först när vi gått ombord och jag kunde sitta ner och ta det lugnt. Under första timmen blev det värre och värre och tillslut fick jag gå till en vilstol istället, gick inte att sitta med de andra i resturangen. Jag ville verkligen inte behöva vara själv och må dåligt och det kändes tungt när alla satt kvar utan att fråga om jag ville ha sällskap, tillslut reste sig Josefin upp till min stora lättnad och ville följa med.
Nu blir det väldigt många Josefin här i mina inlägg känner jag..

Josefin T. = Närmaste vän
Josefin G.= Christoffers syster
Josefin N.= klasskamrat

Denna Josefin var alltså Josefin N. Hon följde med mig, satt med mig när allt blev som mest jobbigt och tungt. Kunde tillslut inte hålla tårarna tillbaka, gick iväg för att Josefin skulle slippa se mig vara så ledsen och satt innne på toa och grät, när jag gick tillbaka började Josefin prata med mig om hur jag mådde, började tillslut gråta igen.. det är jobbigt att prata om hur man man mår när man just då inte alls mår bra. Josefin satt med mig och pratade i säkert över två timmar och jag har aldrig varit så tacksam över någons omhändertagande som jag var då.

Under dessa dagar har jag förlorat mer än vad jag innan trodde att ja någonsin skulle göra men jag har också vunnit saker jag aldrig skulle kunnat föreställa mig.


Vad ska det bli av oss tjejer, när kommer våra liv tillbaka?