Är just nu inne i en tuff period både fysiskt och psykiskt. Har ju pratat lite om ångest och om att jag för ett tag sen hade svår ångest men att jag äntligen kommit över det stadiet, just nu börjar dagarna kännas väldigt tunga och jag är rädd för att jag är på väg ner igen.. Förmodligen för att Uretriten blivit värre de senaste dagarna och för att det vankas student! Jag har också insett att de smärtstillande preparat jag har hemma inte funkar så jag har inte längre någon utväg (förutom morfinet) men det vill jag inte ta mer av eftersom jag redan blivit tvungen att öka dosen, dessutom tar ju inte morfinet bort smärtan på det sätt man önskar att den gjorde, morfin gör ju istället att man själv kommer bort, gör så att man blir lite lullig och känner sig berusad. Det kanske låter kul men det är inte kul att vara ofrivilligt berusad.

Balen i söndags då... För det första kanske jag skulle förklara att både balen och studenten på Gotland är lite anorlunda än vad det är i övriga Sverige. Balen går till som så att alla som ska gå på balen plus bilar och förare samlas på utsedd plats, sedan avgår kortegen ner mot Visby hamn där man stiger av utanför Wisby strand som är vår stora kongresshall, där träffar man familj och vänner, tar kort och fikar i parken. Efter ett par timmar tar en fotograf gruppfoto på alla baldeltagare samlade och sedan går man in på Wisby strand för tre rätters middag och liveband. Kvällen slutar 02.00.
Jag mådde dåligt redan under samlingen innan kortegen, var superkissnödig under hela kortegen och när man väl kommer ner till Wisby strand ska man ju hälsa på alla släktingar och vänner som är där. Josefin fick tillslut springa iväg med mig och det var ju såklart jääättelång kö till toalett, började nästan gråta där i kön för hela urinröret krampade ihop. Efter att slutligen fått gå på toa fick jag såklart ont men då låg det under femman på skalan så det gick att härda ut. Under eftermiddagen steg smärtan sakta, sakta och jag började planera att försöka stå ut under middagen men sedan åka hem och så blev det också, jag kämpade mig igenom förrätt och varmrätt, sedan kom Josefin och hämtade mig. Var tvungen att gå på toa innan vi åkte hem vilket jag inte skulle ha gjort för det resulterade sig i en dubblevikt, gråtande Jeannie mitt ute på gatan utanför Wisby strand. Josefin körde i 120 km/h hem och efter en halvtimme satt jag hemma på toa i balklänning och smink rinnandes nerför kinderna.

MEN jag fick vara med om kortegen och middagen vilket för mig var det viktigaste!





Tänk vad ett leende kan dölja


Idag mår jag lika dant som jag gjorde igår och i söndags kväll. Kraftiga kramper, en hel del trängningar och en skärande smärta koncentrerat i urinröret. Prövat smärtstillande som jag fick utskrivet för ett tag sen men känner mig inte påverkad över huvud taget. Bara att stå ut.. inte så lätt när man har en kniv i urinröret.

/Jeannie