Ibland känner jag att livet "ger igen" om man säger för mycket, tar något förgivet eller förväntar sig saker. Förstår ni vad jag menar? Natten efter att jag skrivit om min medicin som hjälper mig så mycket och att jag inte haft en sömnlös natt sedan jag började med den så vaknade jag 2.30 av trängningar och smärta. Jag satt vaken fram till sju på morgonen. Nätterna är alltid värst för då känner man sig ännu mer ensam eftersom alla andra sover och man inte gärna vill väcka någon för att prata.. Jag mådde väldigt dåligt den natten, smärtorna var långt ifrån så fruktansvärda som de kan vara, just den natten var dem ändå hanterbara, det är den andra biten som ställer till det.. Jag trodde att jag lärt mig hantera och acceptera mitt liv som det ser ut nu men jag märker mer och mer hur ångesten börjar komma tillbaka. Det skrämmer mig.

 

Den natten skrev jag inget här. Jag skrev istället för mig själv då jag inte riktigt kände mig bekväm med att lägga upp det offentligt. När man mår så dåligt så tänker man mycket saker som inte känns rätt, som man inte är stolt över och som man inte kan stå för. Jag är rädd för att människor i min omgivning ska förstå hur dåligt jag mår, jag vill inte bli sedd som sjuka Jeannie mer än vad jag redan blir. Det jag skriver här är för att det finns andra människor som är i samma situation och det är så otroligt viktigt att veta att man inte är ensam.

 

Igår hade jag ont på eftermiddagen. Jag lagade mat och allt var nästan klart när Christoffer kom hem, det var bara såsen som skulle kokas upp. Då den fortfarande inte hunnit bli varm gick jag iväg för en kort stund och plötsligt säger Chrtoffer att det kokar över. Jag kände hur något välde över inombords men lugnade ner mig, tog hand om den brända mjölken och började om på nytt. Efter en stund inser jag att jag misslyckats med den andra omgången sås också och då gick det inte längre att kontrolera. En fruktansvärd känsla av otillräklighet och misslyckande tog över och tårarna bara spröt. Jag bröt fullständigt ihop och hela världen rasade. Pga. en sås! Det kan låta dumt och fånigt men för mig just då var det blodigt allvar. Det hela blev ytterligare en bekräftelse på att min sjukdom ser till att jag inte kan göra saker som jag tidigare kunnat. Jag kunde ju inte koncentrera mig på matlagningen och kunde inte ens se till att Christoffer och jag fick ordentlig mat.

 

I fredags fyllde Josefin 20 år. Josefin som känner mig bättre än vad någon annan gör. Josefin som är som min syster, som kallar mina bröder för sina bröder och som jag aldrig någonsin kommer kunna sluta älska.

I födelsedags present fick hon av mig ett armband från pandora som hon tidgare givit mig ett lika dant. Hennes andra överraskning som jag gorde i torsdags var en tatuering. Jag har tatuerat in en mening på foten som kommer från vår gemensamma låt. Varför på foten? Jo, hon har sjukt seriös fotfobi.

Det blev en chockartad upplevelse och tårarna spröt men denna gång inte av sorg och ångest.

 

Forever and ever you'll stay in my heart.

 

Lite glädje i allt det tunga.

/Jeannie