Ni vet sådana ögonblick i livet som känns som en scen ur en film, när det enda som fattas är musiken i bakgrunden, ett sånt ögonblick är nog det den enda rätta beskrvningen på hemresan igår kväll. Sitter på flyget på väg hem, tittar ut genom fönstret, tänker och funderar över livet, ser solen gå ner bland molnen och känner hur tårarna rinner nerför kinderna.

 

Ju mer Fanny och jag pratade dess då mer kändes det som om vi känt varandra sen länge. Med en riktig vän behöver man inte oroa sig för tystnader, inte kämpa för att hitta saker att prata om, inte låtsas vara någon annan för att passa in och inte göra sig övertydlig för att undvika missförstånd. Det känns så overkligt att man skulle kunna känna så med någon man träffat av en ren slump, någon som man från början trodde man bara delade en enda sak med. En sjukdom. Sista långa pratstunden med Fanny har satt sig fast inombords som ett vackert och idylliskt minne. Minnet av oss sittandes vid en fors ute i skogen när solen glittrade i vattnet och när känslan av tacksamhet och glädje var så genomträngnade att man kan känna det då man tänker tillbaka på stunden. Tacksamhet och glädje av att hittat någon som förstår utan förklaringar och som går igenom samma sak som jag.

 

Så fort jag var på väg hem påmindes jag om att jag nu åkte tillbaka till mina gena problem igen. Tankar, funderingar, förhoppningar, känslor och smärta kan jag dela med Fanny men beslut måste jag ta själv, på egen hand.

 

Kvällen hemma igår blev svår och jobbig både för Christoffer och mig. Jag bröt ihop ännu en gång och återigen började alla svåra, djupa tankar mala i huvudet. Att inget i livet längre är värt någonting, att inte kunna ta hand om sig själv varken ekonomiskt, kroppsligt eller själsligt. Jag kan inte jobba mer än halvtid pga. smärtan och ibland inte ens det, jag kan inte se till att jag får i mig varken mat eller medicin när smärtan är som värst och jag kan defintit inte se till att jag mår bra inombords utan att någon hela tiden finns nära mig, alltid till hands.

Jag jobbade under förmiddagen idag och var farligt nära till tårar många gånger, ville dölja det för Christoffer men lyckades såklart inte. Det gör ont att se honom må dåligt för att han ser att jag gör det. Jag åkte hem en stund innan jag skulle ha slutat för att kramperna blev för smätsamma. Det enda jag kunde tänka på var att jag måste få prata med någon, jag måste försöka få bort klumpen i magen så jag skrev till Lina. Lina ringde på en gång och så var vi där igen. Jag grät och grät och grät. Men för stunden var det nog det som behövdes. Jag känner mig lite lättare nu.
Tack Lina! ♥

Att åka upp till Fanny var ett utav de bästa besluten jag gjort på väldigt, väldigt länge. Att lära känna en sådan underbar och stark människa som Fanny kommer jag alltid vara tacksam över. Hon kommer alltid inspirera mig.

 

 

♥

 

/Jeannie