Veronica undrade om jag precis som hon inte fått någon hjälp alls av vårdcentralen utan fått kämpa på egen hand för att få hjälp. Mitt svar på det Veronica är ja, det är så mina senaste två år sett ut och det är med en klump i magen jag förstår att du gått samma hemska väg som jag. Tyvärr är det nog så att de allra flesta av oss kvinnor med Uretrit fått gå samma smärtsamma väg.

Min väg började för ca. två år sedan. Jag hade ont i urinröret i perioder med jämna mellanrum. Sökte mig till min vårdcentral varje gång och fick alltid antibiotika mot urinvägsinfektion vare sig det fans bakterier i urinen eller ej. Tillslut blev besvären värre och perioderna kom allt tätare. Jag gjorde en systoskopi och var hos flera olika gynekologer på sjukhuset men ingen kunde hitta något fel. Ringde otaliga gånger till sjukvårdsupplysningen och Var tvungen att åka in akut för smärtor i urinröret två gånger varav jag båda gångerna fick åka hem med ännu en kur antibiotika. Min närmaste vän Josefin hjälpte mig med att läsa engelska sidor på nätet om ovanliga kvinnosjukdomar samtidigt som min mamma lusläste allt svenskt material som finns i princip.

Tillslut tyckte min mamma att jag skulle gå till en privat mottagning i Visby som hjälpt hennes väninna bland annat. Så jag gav det ett försök. Jag fick förklara mina symptom och efter bara ett par minuter sa min läkare Roland, du har Uretrit. Nu har jag blivit reglebundet behandlad där i tre månader.  


Då du,Veronica, skriver att du slutligen fått hjälp av en privat gynekolog då är min första tanke, vi har med all säkerhet samma läkare! För visst bodde du också på Gotland?
Du får gärna höra av dig via min mail om du skulle vilja fråga något eller bara ha någon att prata med om detta.

Jeannies mail.

[email protected]

/Jeannie