Det är så svårt med sömn.
Jag har ju haft allvarliga sömnproblem i många år nu. Äntligen har jag hittat en medicin som faktiskt ger mig sömn!
..tyvärr lite för mycket. Efter att jag tagit medicinen sover jag i kanske 7-8h, och är sedan så trött (men sover inte riktigt) att jag yrar och är verkligen i en annan värld i 4 timmar till. Det betyder att 12 timmar av mitt dygn försvinner till att ligga i sängen. Utöver det är jag väldigt trött i några timmar till. Sedan är det dags för tabletten igen.
Det är ju liksom det som krävs om jag ska få sova.

När jag har något viktigt på morgonen tar jag inte medicinen. Då måste jag ta sömnmedicinen senast 6 liksom, och då är det ändå inte en garanti att jag kan stiga upp.
Ikväll var en sån kväll:
Så nu ligger jag här. Osoven. Har legat och blundat och försökt sova mååånga timmar, men det går inte riktigt.

Jag tänker mycket såhär på natten. På när jag vittnade i höstas. En tjej berättade för mig att hon blivit våldtagen nämligen.
Tänker på ondska.
Funderar över hur jävla kasst man måste må för att kunna göra så mot en annan människa. Då kan man bara inte vara frisk. Om han inte döms för våldtäkt (våldtäktslagarna i Sverige är ju inte direkt till offrens fördel..) så borde de fan låsa in honom i någon anstalt, för han är ju uppenbarligen störd då och lämpar sig inte för mänsklig kontakt.

Funderar över framtiden. Försäkringskassan. Just nu vill jag inte vara frisk för att slippa ha ont, nu vill jag blir frisk för att slippa försäkringskassan.
Denna ständiga oro. Blir jag nekad det här bidraget finns det inget kvar. Finns inget annat jag kan söka. Jag måste få det beviljat.

Vill att folk ska sluta äta kött. Är så förtvivlad. Börjar typ gråta när jag ser mina underbara katter. Just nu tänker jag bara på att varelser, som är lika unika och fantastiska som de är, är inlåsta i anstalter där de trängs, biter varandra av galenskap pga trängseln, växer så fort att de får allvarliga sjukdomar. Torteras, för att sedan puttas in i en transportbil, många dör där, övernatta i ett slakthus, hängas upp och ner vid fullt medvetande för att få huvudet doppat i ett elbad och sedan halsen sliten. 78 miljoner, MILJONER, kycklingar dödas varje år efter ett liv med oerhört livslångt lidande, större än någon av oss upplevt. Hur fan kan det ske. Hur kan någon vara okej med det. Varför görs det inte mer. Varför gör inte jag mer.

Alla djur är verkligen individer. Att låta någon som kan känna så mycket (ni som har djur vet om att de är verkligt kännande varelser, och kan känna sorg, lycka, smärta, njutning osv..) lida så oerhört. Jag läser om dem. Mitt lidande är ingenting. Jag undrar, hur står de ens ut? Men det är ju det som är grejen. De gör ju inte det. Väldigt många dör av utmattning, eller bara kolappsar.
Jag vill rädda världen. Men ingen annan verkar vilja det.

/Fanny