Det senaste dygnet har jag tänkt mycket på sorg och döden. På senaste tiden på ett bra sätt. Ja, det låter ju konstigt, det förstår väl jag.
Läkarbesöket igår gick nämligen inte särksilt bra. Hon konstaterade att det inte kunde vara endometrios, jag grät.

"Du har uretrit, Fanny. En livslång sjukdom utan lindring och utan bot."
"Men, jag kan inte jobba, jag kan inte resa, jag kan inte göra något vettigt med mitt liv! Är det såhär det ska se ut för mig?"
"..tyvärr."

Jag gick ut ur rummet gråtandes. Sa kort hejdå, och gick bara ut därifrån. Många såg mig gråta på vägen till bilen, kunde inte ha brytt mig mindre. Medans jag gick insåg jag att jag måste sakta ner farten - det gjorde för ont. Trägningarna kom igång. När jag kom fram till bilen satt jag ner ett tag. Vilade. Hämtade andan. Grät.

Efter att ha kramats och gråtit i några timmar, så började jag lugna mig. Den här onda, obehagliga klumpen i bröstet, som gjorde det svårt för mig att andas, började lätta. Den började kännas.. skön. Alla mörka tankar, all hopplöshet.. den kändes bra nu helt plötsligt.

Min framtid, som förut såg så mörk ut, fanns det nu svar i.



Jag ska berätta om de 5 stegen i sorg, hur jag upplevde dem från det att jag fick höra av läkarna att det inte var helt lätt att fixa min sjukdom. Händer det något nytt har jag ibland hoppat tillbaka något steg, men jag kommer ändå fram tillslut.

1. Förnekelse.
Du får höra att den du har varit hela ditt liv kommer att dö. Personen du kände kommer bli en annan. Men den du ska lära känna istället låter som en mycket sämre person? Men så kan det ju inte vara. Du VÄGRAR vara sjuk. Du beter dig som att inget har hänt, far ut på en roadtrip i 2 veckor och ska sova i tält under hela tiden. Du gör allt som förr, utan förändringar, eftersom för dig har inget förändrats. Det som folk säger, som du säger till dig själv i tystnad, stämmer inte. Den kan inte stämma. Det får inte stämma.

2. Ilska.
Ilskan kanske kommer igång första gången du får seriösa kramper på en fest, eller får de mest seriösa trägningarna i världen när du är ute och plockar svamp. När livet du lever som den du alltid varit börjar förändras. När du ser den nya du komma närmare, medans den du alltid varit sakta tynar bort. Du blir arg. Hur fan kan den här nya personen komma hit mot allas vilja, och stöta bort den du älskar? Den här demonen ska inte få som han vill.
Du hämnas. Hämnas på din kropp. Genom att göra illa dig själv på något sätt. Utsätta dig själv för något du vet kommer vara fruktansvärt. Du kanske festar för mycket, ligger med folk du inte tycker om, gör illa dig själv fysiskt. Du slutar bry dig om dig själv, för den nya du är ingen person som du vill bry dig om. Du lever som att det inte finns någon morgondag för demonen. Eller så skadar du andra. Försöker få andra att hålla sig undan för den här nya människan du håller på att bli. Du känner inte dig själv längre, för du har ingen aning om vad du är. Och du vill inte veta det, för du känner på dig att det är något att hata.

3. Köpslående.
Amen, helt kört kan det ju inte vara. Du mår ju ändå bra till och från. Det måste ju gå att lösa på något sätt?
Du provar allt. Varenda gång du mår bättre är du lyckligare än någonsin, och när du blir sämre är du nästan beredd att döda kornet av det gamla du, så länge du är säker på att demonen också dör. Men du fortsätter prova nya saker ändå. Hoppet kommer till dig, och krossas gång på gång. Men det kommer alltid tillbaka. Du berättar glatt för vänner, bekanta och främlingar om den nya medicinen du har hittat, som kommer funka. Efter att ha ätit den en kort period säger du till alla att du snart blir frisk. Du kommer bli frisk. Mot oddsen. Men du blir inte frisk. Du är desperat, försöker igen.
Men ju mer du köpslår, desto mindre har du att köpslå med. Du har inte så mycket kvar att investera tillslut. Du tynar bort. Det blir mörkare för varje dag, även om du fortfarande kan se soluppgången stöta bort natten ibland.

4. Depression.
Nu för tiden är det svårt att se dig själv. Versionen av dig som du vill vara är långt borta. Om du kisar, och anstränger dig, så kan du se konturerna, men det orkar du inte. Demonen har många sidor, och vill förstöra för dig på så många sätt som möjligt.
Varför ska du ens kämpa? Du kan ju inte vinna?
Du orkar inte längre hämnas, eller köpslå. Du varierar mellan tårar och apati. Du inväntar det oundvikliga, och det är det enda du kan se. Du vill vilja se något annat, men inte ens det orkar du. Efter att ha stridits så länge är du trött. Du orkar inte längre. Du försvinner.

5. Accepterande.
Du återuppstår. Man måste dö för att kunna återuppstå. Ner till botten för att kunna sparka sig bort från den.
"Den som dog gjorde det inte för att skada dig, den rådde inte för det. Att ta sig igenom smärtan istället för att undvika den är den enda vägen att komma ut på andra sidan av sorgen. Då kan man börja att komma ihåg fina saker man hade tillsammans på ett kärleksfullt sätt och man blir helad av att kunna göra det. Fina minnen, dråpliga situationer, eller hur sakernas tillstånd egentligen förhöll sig och hur man hade en del av det."

Himlen börjar visa sig. Solens strålar är nästan för ljusa för dina ögon, men du vänjer dig. Att andas djupa andetag har aldrig känts så tillfredsställande.
Demonen är inte borta. Han är kvar. Men han är i en bur. En bur där du kan kontrollera honom någorlunda. Ibland hittar han på något fult trick och fäller dig, men du har ändå övertaget. Ibland skrattar du åt hans misslyckade försök till att skada dig. Nu när du vet var demonen är kan du börja planera. Göra realistiska planer på hur ditt liv kan se ut.

Du börjar inse, att bara för att du bär en demon, så är du inte en demon. Det är sant, demonen har dödat den du var, den du alltid var. Men du återuppstod. Ingen är detsamma när de har återuppstått, och inte heller du.
Nu är det dags för dig att börja leva ditt andra liv. Du har nämligen inte bara återuppstått, du är också pånyttfödd. Du vill ut. Upptäcka världen på nytt. Klippa navelsträngen, testa gränser. Du förstår att det man ångrar mest är det man aldrig gjorde. Och du ångrar mindre och mindre för varje dag som går.


/Fanny