Jag är inne i en bättre period just nu. Jag kan göra lite större fysiska ansträngningar nästan varje dag (med större menar jag att gå på stan en timme, ta en lite längre promenad osv), vilket är jätteskönt och befriande!

Dock så pushar jag ju mig själv alltid för mycket.
När jag mår bättre behandlar jag min kropp som att den vore frisk.

Idag har jag myst med en kompis, vi gick ut i skogen och gjorde upp en eld och drack kaffe. Vi gick 1 mil ungefär sammanlagt. Det gick ju bra just då, men jag kan ju tycka att snart 6 år med kronisk uretrit kunde ha lärt mig nåt. För nu ligger jag här. Jävliga kramper, jävliga trägningar. Ondaste på länge. Vill ba fly för jag har så ont, vet inte vars jag ska ta vägen för inget hjälper.

Det är en sån svår avvägning. Jag älskar att gå i skogen, ska det få kosta en sömnlös natt och enorma smärtor? Eller ska jag aldrig uppleva sånt?
Åh. Svårt som sagt. Svårt att dra en gräns.

Just nu vill jag ba ha mindre ont. Få bort paniken. Slappna av. Sova.

Ibland har jag bara en sån oerhörd törst efter att få vara normal. Att fysisk anstränging skulle få innebära träningsvärk, och inte skärseld. En sån stor längtan efter att få vara som alla andra att jag ibland väljer att inte tänka ett steg framåt sjukdomsmässigt, för att för en stund få känna mig som en vanlig människa. Ba leva.

Åh.
Aj.

/Fanny