Hej!
Mina urinvägar beter sig lite hur som helst. Det går väldigt upp och ner! Ena stunden kan jag gråta på toan och inombords skrika att jag inte kommer kunna röra mig en meter på hela dagen, medans jag en timme senare kan hänga med en kompis..? Jätteknäppt!

Jag håller på att dra ner på hormoner nu, och oh boy... jag hade glömt bort hur riktiga mens-Fanny var. Min PMS som jag hade igår var inte att leka med. Jag grät över att ingen gillade mig, hade mardrömmar, kände mig ensammast i världen och var tjock såklart. Detta går ju över på några timmar och då blir jag så gott som normal igen, men det var ett gäng år sedan jag hade sån här PMS. Mensvärken jag haft idag var också starkare än den jag haft senaste åren, och nu har jag inte ens lagt av med hormoner helt. 


Tänkte prata lite om att inte säga exakt hur man mår när folk frågar.
Beroende på vem det är och vilken sits det är så svarar jag olika. Nya vänner ljuger jag ärligt talat till. Eller, förminskar hur det egentligen är i alla fall, under förutsättning att vi bara är hemma och tar det lugnt. Om kompisen vill ta en fet promenad eller nåt så säger jag ju att det inte går, men annars så vill jag inte säga eller visa att jag har väldigt ont.
Varför?
Jag har en teori.
Jag är väldigt säker över att det inte handlar om att jag skäms över sjukdomen. Jag tror hellre att det handlar om att jag inte vill vara en sjukdom för andra (kanske för att jag redan till stor del är en sjukdom för mig själv och att det känns som att hela mitt liv kretsar runt sjukdomen), och äldre vänner vet om att jag är mer än en sjukdom liksom. Det är väl självklart nya vänner vet det också, men att säga att man har väldigt ont till någon skapar en stor känsla hos denne, en "tycka synd om"-känsla, som jag inte vill att folk ska automatisk koppla ihop med mig. När de känt mig lite längre känner jag mig tryggare i att de associerar mig med andra saker framför offret liksom.
Ärligt talar så ljuger jag för äldre vänner, och även familjen ibland. För att jag kanske varit väldigt ärlig på sistone och vill att de ska se någon annan sida hos mig. Eller för att jag vill att de ska ha kul ändå, för jag har sett hur ledsna många blir då de får reda på att jag har väldigt ont, och om de är på väldigt bra humör eller ska göra något de sett fram emot efter att vi träffats - njah. Då vill jag inte förstöra det.


Tänkte bara inflika en liten teori om varför jag har haft en sån chill inställning till min sjukdom på sistone.
Jag har mer och mer verkligen börjat inse och tro på att min kropp inte definerar mig. Min kropp är egentligen bara ett hem för det riktiga jag, och ett transportmedel. Jag har börjat bry mig mycket mindre om hur jag ser ut. Jag har även insett att man kan ha ett väldigt trevligt liv, fastän det droppar in från taket där man sover, även om det är lättare med ett helt tak. Det handlar om inställning liksom.
Men en dag ska den där läckan vara fixad. Tills den är det, är det bara att lära sig leva med den och ha vänner runt omkring sig som kan skratta åt läckan med dig och distrahera dig från den.


Jag har lite flyt nu. Känner mig lite på moln. Känns som att jag har koll, och det jag inte har koll på bryr jag mig inte så mycket om. Jag ser det positiva i allt, och känner mig i allmänhet vis och insiktsfull. Frid, är nog det rätta ordet. Guds närvaro. Kärlekens närvaro. Lyckans närvaro.

/Fanny