Hej, och återigen: Förlåt för att jag hör av mig så lite.


Jag varvar mellan att vara väldigt glad och nere i ett djupt hål. Ett djupt, mörkt hål.
Jag är som sagt en humör-periodare, och just nu är det dåligt.

Jag har verkligen skäl att vara superlycklig just nu. Det verkar som att jag får aktivitetsersättning, om allt går som det ska flyttar jag in i en fin lägenhet i augusti, jag är omgiven av fina människor.. ändå sitter jag här med en klump i bröstet. Det började för några veckor sedan, utan något klart skäl. Från början var det bara när jag var ensam som det kom, men nu har det börjat även när jag är med andra. Jag blir sjukt deprimerad, men får även väldigt mycket ångest. Ångest över saker jag sagt eller gjort nyligen eller låååångt tillbaka. Jag har inte så mycket kropps-ångest, utan mest över den person jag är. Över min personlighet, mina beslut. Jag hatar min personlighet just nu, hatar att vara jag. Hatar dessutom att jag inte orkar någonting, och blir besviken över vad jag klarar av väldigt ofta. Jag blir egentligen inte så besviken när jag inte fixar något, men just när ångesten börjar så kommer det in i bilden på något vis.
Mardrömmarna tar aldrig slut.
Jag känner mig oändligt ensam efter 1 timme själv. Känner mig orationellt oälskad och otillräcklig.
Orkar inte ta tag i NÅGOT heller. Allt känns jobbigt, och inte bara drygt, utan ofattbart omöjligt.
Det känns..som att jag inte har något bra framför mig. Som att allt bara är misslyckande. Jag har inget att vara stolt över och kommer aldrig ha det.

Är nu utskriven från smärtmottagningen och har nu ingen avdelning, utan de har sagt att jag får helt enkelt ha kontakt med vårdcentralen. Jag vet exakt vad det innebär. Det innebär att jag kommer ha att göra med personer som inte vet någonting om mig eller min sjukdom, som inte kommer skicka vidare någon remiss till någon specialistavdelning eftersom jag har vart på alla sånna i Umeå. De kommer fråga min förra läkare vad de ska göra, och hon kanske säger att det är okej att de förnyar medicinen jag har utskriven men that's it. Jag har nu börjat om från början, men skillnaden är att jag inte kan ta mig någonstans. Jag kommer inte heller få något smärtstillande för att stå ut med smärtan.

Jag vill ha lite livsmotivation nu. Jag vill orka någonting. Jag vill kunna le och mena det.
Kan inte allt bara lösa sig? Kan jag bli en bättre person?

Jag vill vara stark, men jag lyckas inte just nu.

Åh.

/Fanny