Har haft en jobbig eftermiddag med mycket smärta. Kramper i urinröret som inte gett efter. Hittade lite smärtstillande som jag tog och det hjälpte tack och lov, annars hade det inte blivit någon sömn denna natten heller. Christoffer gick och la sig medan jag satt kvar en stund för att låta smärtan krypa undan lite till och kunna hinna slappna av en stund under kvällen också. Började så småningom googla på Endometrios. Jag tar lite i taget, läser lite då och då eftersom jag förstått att det var jobbigare än vad jag först trodde. Jag kände mig ju helt okej efter att ha fått diagnosen. Nu känner jag sakta men säkert hur en liten del av mig håller på att rasera..

Smärta är jag van vid att hantera. Även om edometriossmärta är något helt annat än uretritsmärta så är jag fortfarande van vid att smärta över huvud taget styr mitt liv. Alltså är det inte det som bekymrar mig mest.

Att jag kanske aldrig kommer kunna bli gravid är en tanke som börjat eka högre och högre i mitt huvud, så fort jag är ensam kommer tårarna krypandes. Tanken är så överväldigande för mig, att inte kunna få egna barn har alltid varit en skräck för mig och nu helt plötsligt tvingas jag acceptera något utav det värsta jag kan föreställa mig. Dessutom kan jag inte komma ifrån tanken på vad jag utsätter Christoffer för. Även om jag inte kan hjälpa det så känner jag mig så fruktansvärt skyldig till att försämra Christoffers liv och hans framtid...

Tar tårarna någonsin slut?

/Jeannie