Det är med tyngd, men också med lättnad, som jag skriver det här inlägget.

Det jag fruktat och hoppats att jag ska få undvika har kommit in i mitt liv och blivit en del av det:
Inkontinens.

Ja. Ni läste rätt. Jag har nu fått inkontinens också.

Jag har väl anat att den här dagen skulle komma, med tanke på att så många läkare har varit chockade över att jag inte redan har det.
Det händer inte ofta, men tillräckligt ofta för att inte vara en slump liksom. Så ofta som det händer nu skulle ALDRIG ha skett förra året till exempel.
Det började typ vid årsskiftet, och har blivit mer och mer ofta sedan dess. Det händer nu kanske 2-3 ggr i månaden.
Det är inte ofta, och något jag absolut kan leva med, men jag är väl mer rädd för att se var det ska utvecklas..

Samtidigt så är ju inkontinens mycket mer accepterat av läkarna än urinrörssmärta, så då kanske de kan ta tag i det mer. Förhoppningsvis.

Det är trist att se att min sjukdom bara utvecklas och blir värre för varje år som går. När kommer sjukdomen sluta bli värre och hitta en punkt där den stannar? Hur ont kommer jag ha, hur handikappad kommer jag vara?

Är det någon där ute som har inkontinens och har några tips för oss nybörjare?

/Fanny