Den här rubriken stämmer verkligen, verkligen in på ett stort problem jag upplever med uretriten - att folk tror att man inte är sjuk eller tror man ljuger när man berättar om hur dåligt man faktiskt mår.

Jag driver (drev?) en annan blogg innan den här. Den handlade om mitt liv, och självklart min sjukdom eftersom urinrörskatarren verkligen är en enorm del av mitt liv. Jag skrev dock inte ut namnet på sjukdomen, för då vet jag hur det blir: De som läser googlar sedan och får reda på att uretrit är en mild sjukdom som kan ge visst obehag och går att bota med silverklorid. Så är det säkert för många, men det är verkligen inte hur mitt liv ser ut. Jag verkar ju ha den värre sortens uretrit, medans alla andra skulle tro att jag hade det typ lite besvärligt. Jag tror att oavsett hur svårt jag skulle skriva att jag hade det, så skulle ändå många att jag överdrev och i själva verket hade en mycket mildare variant.

Så jag skrev att idag var jag sjuk, har flyttat om i dosetten, träffat läkare och det ser mörkt/ljust ut osv.
Dock skrev jag aldrig ut läkemedelsnamn eller vilken avdelning jag gått på. Jag tänkte att eftersom det är min blogg så är det mina villkor och att folk skulle förstå det. OOOOOHHHH så fel jag hade! Jag har fått hur många anonyma hat-kommentarer som helst. Folk ifrågasatte om jag var sjuk, och det var också väldigt vanligt att folk sa att jag skröt om att jag var sjuk. Jag förstår inte hur man kan göra det, men obviously kan man det.

HÄR är ett inlägg jag skrev på den bloggen, där jag svarar på en anonym hat-kommentar.
Där någon bl a säger att mitt liv är patetiskt.

Vissa kommer vara elaka mot er, om det inte redan hänt. Kompisar har vänt sig mot mig, för att de inte kunde hantera att jag var sjuk och inte kunde göra lika mycket som förut. De trodde att jag ljög då sa jag sa att jag inte kunde följa med. Jag vet att det har gått sjukt mycket rykten om mig på skolan där folk (även de jag trodde var mina vänner..) anklagar mig för att fejka min sjukdom, att jag i själva verket är fullt frisk men hittar på att jag är sjuk för att.. ja, jag vet inte varför man skulle vilja göra det?

Att bli ifrågasatt tycker jag är sjukt jobbigt. Jag gråter varje gång. Jag tror att jag blivit rätt känslig för det där, för nu begär jag att vänner och familj ska lita på mig till 100% när jag säger hur jag mår och vad jag klarar av. Jag panikgråter verkligen annars.

Berätta gärna om ni har någon historia eller erfarenhet av ämnet!

Det har sagts så många gånger, och jag säger det igen: Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.