Känner mig tom..

Jag orkar inte kämpa, varje dag..

 

Ringde Sophiahemmet igår då Roland sagt att dem ville jag skulle ringa själv och bestämma en tid för mig. Hon i receptionen var hur gullig som helst men hennes svar blev inte roligare för det. Jag berättade att min läkare skickat remiss och hon undrade varför den blivit tillbakaskickad då hon såg det i datorn. Plötslig säger hon att det står att urologen föreslagit en behandling som han tyckte jag ska pröva först eftersom jag bor ganska långt bort och måste åka långt för något som kanske redan finns här. Det var fint av honom såklart, det är bara det att jag redan fått den behandlingen och det har Roland glömt att skriva. Roland har dessutom inte ens sagt att han svarat så utan bara sagt att jag ska ringa själv... nu fick jag inte boka något eftersom hon tyckte att Roland skulle svara urologen istället.

 

Bara massa onödig väntan! För varje sak som Roland gör får jag mindre och mindre förtroende för honom. Jag förstår att han har mycket att tänka på, det säger jag inget annat om men.. så många gånger jag förklarat vilka smärtor jag går igenom, han har själv sagt att jag är den som drabbats hårdast utav hans patienter,så många gånger jag sagt att jag inte orkar leva så här. Det är inget man säger för att det är roligt.

 

Jag har inga pengar eftersom jag inte kan ta ett vanligt arbete. Jag vet ju aldrig när jag kan jobba eller hur länge jag kan jobba innan smärtorna blir för ohanterliga. Roland kan heller inte sjukskriva mig eftersom de inte gör det från hans klinik (?). Christoffer försörjer mig, betalar allt för mig... det gråter jag för bara av att tänka på det. Jag vill inte att alla hans pengar ska gå till en sjuk, arg, och ledsen flickvän som inte ens kan se till att hålla lägenheten fin varje dag. Jag vet inte vart livet är påväg, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna utbilda mig, jag vet inte ens om jag kommer kunna gå utanför dörren i eftermiddag.....

 

Har ont just nu, trängningarna håller i sig dem med.

Jag orkar inte kämpa, varje dag. Om inte med smärtor som finns just då, så med vetskapen om att jag aldrig vet hur lång tid det är kvar till smärtorna infinner sig igen.