Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever
Klockan är snart 4 på morgonen.
Suck. Hur svårt kan det vara att sova liksom?! Alla gånger jag tänkt, "amen KOM IGEN DÅ... !" bara för att det låter så otroligt mycket lättare än det är. Det borde bara gå. Jag har så många gånger tänkt att jag inbillar mig, att jag överdriver. Att jag faktiskt kan sova mer än jag gör. Jag har tyvärr fel. Alltid. Det är sjukt gemensamt för alla människor, att man ska sova. Och jag fixar det inte. Aldrig. Jag kan verkligen, verkligen, verkligen inte minnas senaste morgonen jag vaknade upp och hade fått 9 ostörda timmar. Tänker nu på "I wish I was special, but I'm a freak". Också klassiskt - på natten tänker man mycket.
Det är faktiskt jättedumt att jag inte kan sova. Jag har naturligt jättelätt för att somna och är omöjlig att väcka. Utöver det tar jag faktiskt 3 stycken sömnpiller nu. Eller, ja, hon har skrivit ut det i högre doser. Egentligen är det 11 piller, och jag råkar veta att 2 stycken utav dem däckar en vanlig människa. De kan inte hålla sig vaken typ. Och jag klarar inte av att somna, trots att jag tar dem.
Jag har fått en remiss till en psykiatrier, på tal om sömn. Min smärtläkare, som skrivit ut mina sömnpiller, tror att de kan hjälpa mig bäst med sömnen. Jag går nu på urologavdelningen och på smärtmottagningen, och snart en till avdelning. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa mig med sömnen, de ska tydligen vara de inom vården som kan allra mest om sömnproblem. De ska hjälpa mig att hitta perfekta sömnpillret och kanske ge mig något enkelt tips som hjälper en att somna som alla vet som jag totalt missat.
Nu efter anfallet för en vecka sedan (av utmattning, just för att jag INTE FICK FUCKING SOVA) äter jag ca 40 piller per dag. 40. Per. Dag.
Min läkare ska skriva om lite doser och fixa och trixa så att jag får ner dosen till kanske 20 st per dag. Otroligt skillnad, men fortfarande alldeles för mycket piller. Som ändå inte hjälper. Som ändå inte får mig så pass smärtlåg att jag kan sova med hjälp av sömnpiller.
Det är lätt att bli bitter, times like these. Vilket jag verkligen har varit.
DOCK har jag blivit på liiite, lite bättre humör nu. Jag är bara så less på att va sjuk, och på att känna mig som endast det. Jag är hon som är sjuk. Och jag känner mig inte som mer än så.
Om nån som känner mig där ute läser detta - muntra upp mig. Jag är för feg för att be om det, men jag fucking need it. Jag behöver känna mig mer som Fanny och mindre som uretrit.
/Fanny
Suck. Hur svårt kan det vara att sova liksom?! Alla gånger jag tänkt, "amen KOM IGEN DÅ... !" bara för att det låter så otroligt mycket lättare än det är. Det borde bara gå. Jag har så många gånger tänkt att jag inbillar mig, att jag överdriver. Att jag faktiskt kan sova mer än jag gör. Jag har tyvärr fel. Alltid. Det är sjukt gemensamt för alla människor, att man ska sova. Och jag fixar det inte. Aldrig. Jag kan verkligen, verkligen, verkligen inte minnas senaste morgonen jag vaknade upp och hade fått 9 ostörda timmar. Tänker nu på "I wish I was special, but I'm a freak". Också klassiskt - på natten tänker man mycket.
Det är faktiskt jättedumt att jag inte kan sova. Jag har naturligt jättelätt för att somna och är omöjlig att väcka. Utöver det tar jag faktiskt 3 stycken sömnpiller nu. Eller, ja, hon har skrivit ut det i högre doser. Egentligen är det 11 piller, och jag råkar veta att 2 stycken utav dem däckar en vanlig människa. De kan inte hålla sig vaken typ. Och jag klarar inte av att somna, trots att jag tar dem.
Jag har fått en remiss till en psykiatrier, på tal om sömn. Min smärtläkare, som skrivit ut mina sömnpiller, tror att de kan hjälpa mig bäst med sömnen. Jag går nu på urologavdelningen och på smärtmottagningen, och snart en till avdelning. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa mig med sömnen, de ska tydligen vara de inom vården som kan allra mest om sömnproblem. De ska hjälpa mig att hitta perfekta sömnpillret och kanske ge mig något enkelt tips som hjälper en att somna som alla vet som jag totalt missat.
Nu efter anfallet för en vecka sedan (av utmattning, just för att jag INTE FICK FUCKING SOVA) äter jag ca 40 piller per dag. 40. Per. Dag.
Min läkare ska skriva om lite doser och fixa och trixa så att jag får ner dosen till kanske 20 st per dag. Otroligt skillnad, men fortfarande alldeles för mycket piller. Som ändå inte hjälper. Som ändå inte får mig så pass smärtlåg att jag kan sova med hjälp av sömnpiller.
Det är lätt att bli bitter, times like these. Vilket jag verkligen har varit.
DOCK har jag blivit på liiite, lite bättre humör nu. Jag är bara så less på att va sjuk, och på att känna mig som endast det. Jag är hon som är sjuk. Och jag känner mig inte som mer än så.
Om nån som känner mig där ute läser detta - muntra upp mig. Jag är för feg för att be om det, men jag fucking need it. Jag behöver känna mig mer som Fanny och mindre som uretrit.
/Fanny
Kommentarer
Trackback
