Ångest & Uretrit
För ett tag sedan skrev Veronica att hon kände ångest i samband med uretritsmärtor och undrade om detta var något vi kände igen. Jag kände genast att detta var något jag ville göra ett ordentligt, utförligt svar på då jag för inte så länge sedan var mitt i en väldigt jobbig period med ångest och svåra panikångestattacker.
Jag har mailat med Veronica om just detta ämne då ångest är något som många runt om faktiskt inte förstår om de själva inte drabbats. Man känner sig ofta ensam, man känner inte igen sig själv och kan oftast över huvud taget inte se hur man ska kunnna ta sig upp ifrån allt det tunga och svåra som trycker ner en. Ångest är något som är allvarligare än vad många anser att det är, det är något som man måste få hjälp med så fort som möjligt innan den gräver sig djupare.
Hur min ångest relaterade sig
När min Uretrit blev regelbunden dvs. när jag hade smärtor, trängningar och kramper varje dag och då jag samtidigt fick veta av min läkare att han inte ville skriva ut något smärtstillande för de allra värsta smärtorna så kände jag att sjukdomen hade tagit över aldeles för mycket av mitt liv. Jag kunde inte längre gå i skolan eftersom jag inte klarade av att sitta på bussen en längre tid pga. trängningarna, jag kunde inte följa med vännerna på fest pga. smärtor, jag kunde aldrig vara spontan och göra sådant jag brukade göra förut eftersom mitt urinrör kunde bestämma sig för precis vad som helst, när som helst. Jag kunde inte längre planera något i mitt liv och levde med en rivande och slitande smärta i urinröret som kom och gick under dagarna som den själv ville, det var det som fick mig att tappa livsgnistan och därefter kom ångesten.
Jag blev oerhört skör, tyckte att jag hade tårar i ögonen jämt och ständigt. Googlade flera gånger varje dag på Uretrit och liknande begrepp för att hitta sidor, information, fakta och framförallt människor som visste vad jag gick igenom. Jag började känna mig ensam och hjälplös, kände mig berövad på mitt eget liv. Började stänga av allt runt om, koncentrerade mig på att ta mig igenom dagar och nätter. Allt jag tänkte på var sjukdomen och allt annat runt omkring mig som var viktigt blev inte lika viktigt längre. Jag kände ångest hela tiden. Ångest över att missa saker, ångest över att vara sjuk, ångest över att inte vara mig själv, ångest över att ha ångest och så gick det runt i en ond cirkel. Det spelade ingen roll om jag hade mer eller mindre ont, kände mig lika tom, ensam, svag och hjälplös hela tiden. Jag försökte ofta kväva gråten och låtsas vara okej inför min sambo för att inte göra honom för illa men misslyckades alltid. Fick panikångestattacker, ofta på kvällarna, då jag grät hysteriskt, inte kunde kontrolera mig själv, fick svårt för att andas ordentligt, klamrade mig fast i min sambo och vägrade att släppa. Det sistnämnda tror jag är ett tecken på rädsla att tappa greppet om verkligheten, tappa fotfästet helt och hållet för det är nog det bästa sättet jag kan beskriva just min ångest på. Rädsla att försvinna bort någonstans.
Ångest är ett svårt begrepp, det är svårt att beskriva och jag tror inte man kan förstå om man inte upplevt det själv. Jag själv förstod inte hur djup ångest kunde kännas innan jag fick sjukdomen. Jag hade tur som i den här perioden hade kontakt med Fanny. Även om det Fanny sa till mig då var otroligt svårt att ta in och även om jag då inte alls tyckte att Fanny var realistisk i sina teorier om vad jag borde fokusera på så dröjde det inte länge tills jag började förstå mer och mer om vad Fanny egentligen menade. Det Fanny då ville att jag skulle fokusera på för att komma bort från den djupa ångesten var de bättre studenderna rent smärtmässigt, att se det poisitva i allt det svåra och framförallt att acceptera sjukdomen. När man är mitt inne i en djup depression som beror på sjukdomen så är det där "jävla" accepterandet av sjukdomen inte något man ens vill tänka på. Ni som är där nu eller har varit där förstår garanterat vad jag menar och ni som inte varit där, viktigt att ni tänker på det om någon i er närhet (eller ni själva) drabbas av en svår sjukdom, det hjälper inte att bara säga att man ska acceptera läget och lära sig leva med det.. det ska bearbetas in, det ska vändas och vridas på ord och formuleringar, det ska ta tid och det ska vara övertygande! För hur förbannad man är i det läget på att man ska vara tvungen att acceptera sjukdomen som man hatar över allt annat så är det den mest sanna sanningen som har med sjukdomar att göra.
För att kunna leva med en kronisk sjukdom måste man acceptera den.
Ingen form av ångest försvinner över en natt, det tar tid att bearbeta sig uppåt. Jag vill unnderstryka att hur svårt det än känns just då så går det att komma över alla hinder och var inte rädd att be om hjälp! Prata med någon som inte är din närmaste vän, din mamma eller syster (även om du ska prata med dem också såklart!!) Ta kontakt med någon utanför din familj och ditt umgänge som du känner förtroende för eller en kurator tex. En annan viktig punkt att ta upp är att försöka berätta för sina närmaste runt omkring vad man går igenom, att bära all ångest inom sig och samtidigt förbjuda sig själv till att tala om den är något utav det jobbigaste man kan utsätta sig för. Jag kunde själv inte prata om det utan att bryta ihop men mina närmsta vänner tog tillslut tag i det och tvingade mig att berätta om hur jag mådde bådae fysiskt och psykiskt, efter det lättade ångesten och det betydde mycket för att kunna ta sig ur det tyngsta.
Ångest är ofta svårt att prata om för den som befinner sig i en tung period, det viktigaste att komma ihåg är att försöka gå över sina gränser och prata om sin ångest hur jobbigt det än känns just då, det kommer göra så mycket skillnad!
/Jeannie
Jag har mailat med Veronica om just detta ämne då ångest är något som många runt om faktiskt inte förstår om de själva inte drabbats. Man känner sig ofta ensam, man känner inte igen sig själv och kan oftast över huvud taget inte se hur man ska kunnna ta sig upp ifrån allt det tunga och svåra som trycker ner en. Ångest är något som är allvarligare än vad många anser att det är, det är något som man måste få hjälp med så fort som möjligt innan den gräver sig djupare.
Hur min ångest relaterade sig
När min Uretrit blev regelbunden dvs. när jag hade smärtor, trängningar och kramper varje dag och då jag samtidigt fick veta av min läkare att han inte ville skriva ut något smärtstillande för de allra värsta smärtorna så kände jag att sjukdomen hade tagit över aldeles för mycket av mitt liv. Jag kunde inte längre gå i skolan eftersom jag inte klarade av att sitta på bussen en längre tid pga. trängningarna, jag kunde inte följa med vännerna på fest pga. smärtor, jag kunde aldrig vara spontan och göra sådant jag brukade göra förut eftersom mitt urinrör kunde bestämma sig för precis vad som helst, när som helst. Jag kunde inte längre planera något i mitt liv och levde med en rivande och slitande smärta i urinröret som kom och gick under dagarna som den själv ville, det var det som fick mig att tappa livsgnistan och därefter kom ångesten.
Jag blev oerhört skör, tyckte att jag hade tårar i ögonen jämt och ständigt. Googlade flera gånger varje dag på Uretrit och liknande begrepp för att hitta sidor, information, fakta och framförallt människor som visste vad jag gick igenom. Jag började känna mig ensam och hjälplös, kände mig berövad på mitt eget liv. Började stänga av allt runt om, koncentrerade mig på att ta mig igenom dagar och nätter. Allt jag tänkte på var sjukdomen och allt annat runt omkring mig som var viktigt blev inte lika viktigt längre. Jag kände ångest hela tiden. Ångest över att missa saker, ångest över att vara sjuk, ångest över att inte vara mig själv, ångest över att ha ångest och så gick det runt i en ond cirkel. Det spelade ingen roll om jag hade mer eller mindre ont, kände mig lika tom, ensam, svag och hjälplös hela tiden. Jag försökte ofta kväva gråten och låtsas vara okej inför min sambo för att inte göra honom för illa men misslyckades alltid. Fick panikångestattacker, ofta på kvällarna, då jag grät hysteriskt, inte kunde kontrolera mig själv, fick svårt för att andas ordentligt, klamrade mig fast i min sambo och vägrade att släppa. Det sistnämnda tror jag är ett tecken på rädsla att tappa greppet om verkligheten, tappa fotfästet helt och hållet för det är nog det bästa sättet jag kan beskriva just min ångest på. Rädsla att försvinna bort någonstans.
Ångest är ett svårt begrepp, det är svårt att beskriva och jag tror inte man kan förstå om man inte upplevt det själv. Jag själv förstod inte hur djup ångest kunde kännas innan jag fick sjukdomen. Jag hade tur som i den här perioden hade kontakt med Fanny. Även om det Fanny sa till mig då var otroligt svårt att ta in och även om jag då inte alls tyckte att Fanny var realistisk i sina teorier om vad jag borde fokusera på så dröjde det inte länge tills jag började förstå mer och mer om vad Fanny egentligen menade. Det Fanny då ville att jag skulle fokusera på för att komma bort från den djupa ångesten var de bättre studenderna rent smärtmässigt, att se det poisitva i allt det svåra och framförallt att acceptera sjukdomen. När man är mitt inne i en djup depression som beror på sjukdomen så är det där "jävla" accepterandet av sjukdomen inte något man ens vill tänka på. Ni som är där nu eller har varit där förstår garanterat vad jag menar och ni som inte varit där, viktigt att ni tänker på det om någon i er närhet (eller ni själva) drabbas av en svår sjukdom, det hjälper inte att bara säga att man ska acceptera läget och lära sig leva med det.. det ska bearbetas in, det ska vändas och vridas på ord och formuleringar, det ska ta tid och det ska vara övertygande! För hur förbannad man är i det läget på att man ska vara tvungen att acceptera sjukdomen som man hatar över allt annat så är det den mest sanna sanningen som har med sjukdomar att göra.
För att kunna leva med en kronisk sjukdom måste man acceptera den.
Ingen form av ångest försvinner över en natt, det tar tid att bearbeta sig uppåt. Jag vill unnderstryka att hur svårt det än känns just då så går det att komma över alla hinder och var inte rädd att be om hjälp! Prata med någon som inte är din närmaste vän, din mamma eller syster (även om du ska prata med dem också såklart!!) Ta kontakt med någon utanför din familj och ditt umgänge som du känner förtroende för eller en kurator tex. En annan viktig punkt att ta upp är att försöka berätta för sina närmaste runt omkring vad man går igenom, att bära all ångest inom sig och samtidigt förbjuda sig själv till att tala om den är något utav det jobbigaste man kan utsätta sig för. Jag kunde själv inte prata om det utan att bryta ihop men mina närmsta vänner tog tillslut tag i det och tvingade mig att berätta om hur jag mådde bådae fysiskt och psykiskt, efter det lättade ångesten och det betydde mycket för att kunna ta sig ur det tyngsta.
Ångest är ofta svårt att prata om för den som befinner sig i en tung period, det viktigaste att komma ihåg är att försöka gå över sina gränser och prata om sin ångest hur jobbigt det än känns just då, det kommer göra så mycket skillnad!
/Jeannie
Kommentarer
Trackback
