Om skam

Publicerat 2012-03-25 08:47:50 i Fannys liv med Uretrit
Sömn? Fick ungefär 1 h 30 min sånt i natt. Min familj skulle fara bort i morse, så de väckte mig och när jag väl är ordentligt väckt kan jag inte somna om på länge. Jag ska försöka hålla mig vaken till kanske 21.00 ikväll så att jag inte vänder på dygnet, skulle kännas sjukt onödigt.
.
Tänkte skriva något medicin-faq senare, men tills dess tänkte jag ta upp en jätteviktig sak:
.
S K A M.
.
Att skämmas över sin sjukdom. Jo, ibland (eller rätt ofta, haha) önskar jag att min sjukdom inte utspelade sig i området där mitt kön sitter, hade gjort det mycket enklare för mig i början, då jag var 14 år. Om man hade en muskelsjukdom eller lungsjukdom eller liknande så hade jag nog inte skämts lika mycket som jag gjort genom åren. Jag menar, jag har migrän och överrörliga leder (vilket resulterar i upprepade axel-lux) och det har jag aldrig skämts för.
Min sjukdom, vad den nu egentligen är, har jag däremot skämts för oerhört.
.
Den sitter ju verkligen i en sjukt privat del av kroppen, en del som bara ska goes without saying.
Det jag tänkte prata om i skam-väg idag är: Skit i den.
Skammen.
Det var så jag kom över den.
Oj, vad många började förstå mig när jag berättade vad min sjukdom egentligen gick ut på. Ju fler jag berättade för, desto säkrare blev jag på mig själv. Det har gått väldigt många rykten på min skola om att jag har inbillat mig min sjukdom, och innan jag slutade skämmas trodde jag nästan på dem.
Jag lät ryktena komma åt mig, jag lät mig själv ta illa upp utav det de sa.
Direkt min skam började gå ner, så började jag sluta bry mig om vad folk hade för förklaring till att jag inte var i skolan. Tvärtom, jag skrev tackbrev för att de så ivrigt försöker lösa vad nu det är jag ha, eftersom läkarna inte verkar kunna det och att personen i fråga verkar ha specialkunskaper om det.
.
Nepp. Ignorera skammen. Så kom jag över den, och så tror jag ni kan komma över den.
.
Vi behöver all energi vi har kvar efter smärtan och trägningarna, till att hantera allt vi kommer efter med och alla saker vi missar. Idioter och skam får inte plats där. Om de ska få plats, måste vi byta ut något annat i vårat liv som kräver energi. Är det värt det? Att offra det?
Nej.
Direktlänk, 4 Kommentarer



Kommentarer
Nina

Bra att du tar upp detta ämnet. Jag kände inte så i början (då berättade jag ju bara för min familj och nära vänner) men jag har utvecklat skam med tiden i stället.Allteftersom det sprider sig utanför den närmsta kretsen att man är sjuk. Jag är så trött på att förklara för grannar jag knappt känner varför jag är sjukskriven. När jag ser "så pigg ut". De ser mig ju bara de dagar då jag överhuvud taget kan gå ut. Jobbar på en stor arbetsplats och det är samma sak där. Då hade det varit lättare (tror jag) att ha en mer neutral sjukdom.På smärtrehab var man också tvungen att berätta inför en hel grupp okända medpatienter. Känns som att släppa människor lite för nära inpå sig ibland. Och jag märker att andra (som nu vet) också tycker det är lite pinsamt och närgånget att fråga hur jag mår. Äsch det blir en lite konstig stämning ibland.

Tycker du har bra upplägg på din blogg. Ta upp liknande frågor, och dina erfarenheter av mediciner och läkarundersökningar/behandlingar och skriv lite om dagsformen också. När du mår dåligt känner man igen sig och är inte så ensam och när du mår bättre blir man så glad!Kram!

2012-03-25 @ 11:10:08
Fanny

Exakt den känslan, att man släpper in folk för mycket, känner jag igen. Som att avslöja en jättestor hemlighet ungefär för folk som inte förtjänat det förtroendet än, det kan bli en väldigt skum stämning.

Jag tror att grejen att man inte syns att man är sjuk, och när man är frisk så är man en i mängden förvirrar många. Kanske just det som motiverat folk att sprida rykten om mig. Syns inte, finns inte, typ.

Tack så väldigt mycket, kul att höra att du tycker om den! :)

2012-03-26 @ 05:19:57
URL: http://urinrörskatarr.blogg.se/
Veronica

Underbart att hitta medmänniskor i detta avlånga land med samma jävla skit som man själv har fått. Hur lyckas man leva med detta? Det är frågan jag ställt mej varenda morgon den senaste veckan. Efter att ha haft uppehåll från uretriten i 2 år så kom den som ett brev på posten förra veckan. Något som jag reflekterade över som du skrev var att urinröret blev argt när din mage mådde dåligt? Hänger magen ihop med besvären? Jag har varit sååå dålig i magen nu i samband med nya anfallet.

Kram till dig

2012-03-27 @ 08:27:41
Birgitta

Vet du Fanny - jag har aldrig tänkt ordet SKAM. Däremot har jag ofta tyckt det känns PINSAMT att jag behöver t ex gå ifrån ett två-timmarsmöte tre gånger för att gå på toa. Framförallt när det är jag som är ansvarig för mötet. Eller som förra våren - stoppa en buss full med trötta människor ett par gånger under en timme för att jag behöver ut och sätta mig - när bussens egen toa var trasig. Vid dessa lägen har jag inte talat om varför jag har dessa problem - men det kanske beror på att jag skäms - dvs den skam du skriver om? Jag har bara inte tänkt på det ordet.

Jag har också samma erfarenhet som du - när uretriten slår till mår magen sämre. Inte konstigt brukar min läkare säga - allt hänger ihop 'där nere'....

2012-03-30 @ 07:20:33


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0