Om att vara ett syskon till någon som är sjuk

Eftersom jag inte är ett syskon till någon som är sjuk så kan jag inte berätta min egna historia, men jag kan berätta min åskådarhistoria och mina egna teorier.

Jag är som ni vet 18 år och blev sjuk när jag var 14. Jag har två bröder, en som är 4 år äldre än mig och en som är 2 år yngre än mig. Min storebrorsa flyttade hemifrån när jag var 13 typ, så sen jag blev sjuk har det varit jag och min yngre bror som bott hemma med mina föräldrar. Jag tror att han känner igen sig väldigt mycket i känslorna jag beskriver nedan.

Oavsett hur mycket syskon älskar varandra så tror jag att det i sånna här situationer alltid kommer finnas en viss avundsjuka. Eller, jag vet inte om avundsjuka är rätt ord. Jag kommer ju automatiskt få mer pity och uppmärksamhet än mitt friska syskon, vilket kan vara svårt.

Jag tror att man som syskon fylls upp av en viss ilska som man måste rikta på något sätt.
Antingen så blir man arg (ledsen, besviken, osv) på föräldrarna och kanske känner sig mindre värd.
Om ni har sätt filmen 'My Sisters Keeper' där en av ungarna i familjen har väldigt svår leukemi, så märker ni hur brorsan får en lägre prioritet än den sjuka systern, och hur har känner sig mindre älskad och mindre viktig.
En viss ilska kommer kanske också riktas mot den som är sjuk. Avundsjuka på uppmärksamheten. "Blev hon inte sämre lite väl lägligt nu? Har hon verkligen så ont, alldeles nyss verkade hon ju må bra?". Ifrågasättande om syskonet verkligen är sååå sjukt?

Att vara kroniskt sjuk är väldigt jobbigt, men man får inte glömma bort de runt omkring en heller.
De som förlorar uppmärksamhet för att man själv ska få den, de som får jobba lite hårdare för att man själv ska kunna slappna av. Ja, listan kan göras oändligt lång.

Var noga med att tala om för de runt omkring er hur tacksamma ni är för deras omsorg och tålamod, och ha överseende när de blir galna. Herregud, jag själv blir galen av att jag inte förstår mig på min kropp många gånger, så självklart kommer folk runt omkring mig känna liknande känslor? Även om eran tacksamhet är en självklarhet så kan ett extra tack verkligen göra en otrolig skillnad. Det är kanske rationellt logiskt att ni är tacksamma, men det betyder inte nödvändigtvis att man som syskon känner sig uppskattad.
Visa att ni ser att de kämpar.

/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0