Helenas cystoskopi-erfarenhet

Vi fick en kommentar från Helena (Tack! Det är verkligen det vi vill med bloggen, att berätta för varandra. Ju fler desto bättre!), som ville berätta om sin cystoskopi-erfarenhet. Helena är ett levande bevis på att cystoskopier kan gå relativt bra!
Jag publicerar Helenas berättelse här, så att ni lätt kan läsa hennes berättelse.

Som sjuksköterska (grattis till examen!) delar hon också med sig av hur folk inom vården kan se på hur patienter med oro och rädlsor inför behandling/undersökning ska framföra sitt budskap bäst.

Ja, läs :)


Helena om Svar till Maria om cystoskopi:
Jag tänkte att jag skulle berätta jag med, för att du Maria ska få så mycket info som möjligt! Jag har också en ganska positiv erfarenhet av cystoskopi, så det kanske kan vara skönt att få den sidan också?

Jag var verkligen JÄTTEnervös innan min cystoskopi och började därför storgråta innan de ens hann börja göra den. Lyckligtvis hade jag turen att ha en väldigt fin och trevlig sjuksköterska som tog hand om mig. Jag berättade att jag var nervös och stressad för att jag mått dåligt så länge och hon tröstade mig. Hon närvarade genom hela undersökningen, strök mig på benet och tog hand om mig efteråt. Själva cystoskopin gjorde ont, jag hade inga extrema smärtor som Fanny och Jeannie verkar ha haft, men det sved och smärtade och kändes bara allmänt obehagligt. Jag tyckte nog att det värsta var när de sprutade in koksaltlösning i blåsan (tydligen rutin, för att de hur det ser ut när blåsan är full) och jag blev väldigt kissnödig. Läkaren berättade sedan vad han hade sett och föreslog behandling. 
Jag tyckte faktiskt, konstigt nog, att jag blev BÄTTRE efter min cystoskopi. Det hänger nog ihop med var min inflammation sitter. Jag har tydligen ett helt normalt och friskt urinrör, men botten av urinblåsan och blåshalsen (där blåsan övergår till urinrör) var röda och irriterade. Min blåshals var tydligen väldigt trång också. Jag går nu på silverkloridbehandlingar och de töjer blåshalsen/urinröret samtidigt. Sedan jag började med det har jag inte haft en enda kramp och mår bättre (thank god!!!). Min teori är att eftersom min blåshals är så trång var det på något vis "bra" för den med cystoskopi, den töjdes väl lite av den också. Jag har inga belägg för att det stämmer, men ja, vem vet?
Det sved som fasen när jag kissade efteråt, men jag blödde ingenting. Efter ett par dagar kändes det som vanligt (hur vanligt det nu är när man är sjuk i det här...) igen. Jag är i efterhand väldigt nöjd med både undersökning och behandling. Jag ska kanske dock tillägga att min inflammation verkar vara lindrigare än Fannys och Jeannies, så det påverkade antagligen.

Jag tänkte också ge några tips utifrån vårdpersonalsidan. Jag är nämligen nybliven (tog examen i fredags!) sjuksköterska och har haft väldigt mycket kontakt med patienter under min utbildning. Jag har bara haft en enda patient med uretrit, och jag var inte involverad i några behandlingar, men jag har ju hunnit testa ganska mycket annat. Något som gör mig som sjuksköterska väldigt glad och lättad när jag ska göra något med en patient är när patienten informerar mig så mycket som möjligt eftersom det ger mig möjlighet att anpassa det jag gör för att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Säger patienten "jag kan inte svälja tabletter", okej, då kan jag krossa tabletter/blanda ut dem med något och så går det lättare. Säger patienten "jag är jätterädd för att ta blodprov", ja då kan jag anpassa blodprovstagningen, erbjuda bedövning och vara extra försiktig och tydlig med vad jag gör. Om jag vet att något är skitjobbigt och läskigt kan jag ha det i åtanke. Så: jag tycker verkligen att du ska berätta för läkare/sjuksköterskan att du är väldigt nervös. Säg att du har haft väldigt dåliga erfarenheter med vården, att du är rädd att inte bli tagen på allvar, att du har ont och är rädd att det ska bli värre efter cystoskopin. Jag vet att det är skitsvårt att vara kaxig och kräva hjälp när man mår dåligt, men var så tydlig du bara kan och orkar. Jag kan ju bara tala för mig själv nu men om en patient säger "jag är så jävla rädd för det här" till mig finns det inte en chans i helsike att jag kommer vifta bort det utan självklart kommer jag göra allt jag kan för att lindra den oron. Tyvärr har vi ju alla varit med om att det finns läkare och sjuköterskor som beter sig som första klassen rövhål och skiter fullständigt i sina patienter, men förhoppningsvis slipper du träffa på sådana. Jag håller tummarna allt vad jag kan och hoppas att det går bra för dig! Ett sista tips är också att du tar med dig någon som du känner dig trygg med. Även om den personen inte närvarar vid undersökningen (det kan du nog för övrigt kräva om du vill) är det skönt att ha någon som väntar på en efteråt. Även om det går strålande bra och inte gör särskilt ont kan det ändå kännas läskigt vid bara tanken på att man haft stora konstiga saker upptryckta i sitt lilla skruttiga urinrör, så ta med någon som kan krama om dig och skjutsa hem dig!


Ännu en gång Helena, tack!
Älskar när ni berättar saker för oss också, vi är ju inte direkt fullärda gurus (även om en del av mig tycker sig veta allt;) ). Ju fler som berättar, desto mer lär vi alla oss.

/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0