Jag har inte fått vara smärtfri idag heller. Börjar bli rädd. Fungerar inte medicinen längre? Måste jag börja om på ruta ett igen med smärtor och trängningar varje dag? I så fall.. kommer Christoffer orka om inte jag orkar? Det är det värsta, att jag oroar mig över hur inte bara mitt eget liv blir enormt begränsat, utan även hans. Det är inte lätt att finnas för någon som när som helst, utan förvarning kan bryta ihop och hata livet. Jag älskar honom och kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna ta mig igenom mitt liv med denna sjukdom utan honom. Ja, jag vet, jag har sagt det förut men.. ibland tänker man mer än någonsin på hur livet skulle se ut utan sin stora kärlek.

 

Jag har i alla fall varit så pass smärtlåg att jag kunnat göra saker idag. Jag har klippt gräset och varit hemma hos mamma och pappa en stund. Sen tog jag med min yngsta bror in till stan på cirkus. Länge sen vi gjorde något bara vi två, det är så stor ålderskillnad mellan oss så blir inte ofta man ses när jag inte bor hemma längre. Träffade en gammal klasskompis också som jag inte träffat sen studenten. En lyckad kväll trots allt!

 

Imorgon är det jobb klockan 7.00 Sova snart kanske?

 

/Jeannie