En himla massa piller + morfinabstinens

Förra veckan började jag jobba. Med ökade doser av allt och några nya mediciner på test (med andra ord så gjorde jag allt jag kunde) så gick det faktiskt rätt okej. Jag vågar inte öka allting i vanliga fall, men 5 ggr i veckan i 4 veckor per år tillåter jag mig själv det. Jobbet klarar sig inte utan mig, och jag behöver pengarna för att klara av resten av året. Har jag otur så kanske jag inte får studiebidrag, och någon sjukpenning eller liknande får jag ju inte eftersom jag fortfarande pluggar, så jag behöver verkligen pengarna.
2 av 5 dagar var jag sjuk, och idag på eftermiddagen fick jag lov att vara hemma. Jag hade en riktigt kass helg dessutom. Jaja, det är väldigt bra siffror för att vara jag!

Idag fick jag morfinabstinens. Det har hänt någon gång tidigare och är faktiskt riktigt obehagligt. Har man tagit tunga smärtstillande flera dagar i rad så MÅSTE man trappa ned på dem, alltså ta en jätteliten dos dagen efter, fastän man inte behöver. Annars får man abstinens, och självklart glömde jag bort att trappa ned.
Abstinensen komemr till för att morfinet har tagit bort kroppens egna smärtstillande delvis. De som har pundat heroin i flera år har förlorat kroppens egna smärtstillande totalt, vilket gör att det är otroligt smärtsamt att sluta med så tunga saker.
Det jag fått i abstinensväg är såklart ingenting i jämförelse med vad det skulle kunna vara, men om man tar morfin av smärtskäl, och inte av russkäl, så får man en mycket värre abstinens.

Symptomen är i alla fall att man får ont överallt, och där man har ont på riktigt har man så ont som man kan ha ungefär. En sval vind känns som isande knivar och solsken känns som glödande kol.
Ketoganabstinensen sitter i i ungefär 4 timmar, vilket är otroligt milt. Så länge jag slapp stå upp så kunde jag ta mig igenom. Tråkigt att säga, men tyvärr så var inte smärtan något jag inte kännt förut. Blåsan/urinrör var värst såklart.
Vid sånna tillfällen är jag tacksam för min sjukdom. Jag har upplevt så otroliga mängder smärta så jag bryr mig inte så mycket om "normal" smärta längre. Mina axlar har en tendens att flyga ur led, och jag har ärligt typ slutat bry mig. Jag har alltid blåmärken som jag inte vet hur jag fått, ja.. Jag är smärthärdad helt enkelt :)
Jaja, nu är det över, och jag hoppas att jag lärt mig till nästa gång!

Nu mår jag sådär, brutalt ont, men inte skrikont. Har jag tur blir det bättre och bättre och jag kan jobba hela morgondagen!

KRAM!

/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0