Hej allihopa!

Vet att det är jättelänge sedan jag skrev, ledsen för det.

Jag träffade min urolog förra veckan tror jag, då han talade om för mig att han tror att det inte är något lokalt fel och att jag ska sluta gå på den avdelningen. Han lyssnade inte alls på mig, och alla saker jag bad han om sa han att jag skulle ta med min smärtläkare, Ylva.
Förbannad och besviken så smälte jag det. Jag hade fortfarande kvar smärtmottagningen liksom.

För några dagar sedan ringde Ylva, och sa att jag inte hade någon framtid på smärtmottagningen heller. Om några månader så ska jag bort därifrån (för de har inga patienter nå länge) och om jag inte får vara på någon annan avdelning (vilket jag inte får, och hon vill inte skicka någon remiss) så får jag börja gå på vårdcentralen. Sakerna jag ville få prova (Betapred, Interstim osv) tyckte hon att jag skulle ta med någon annan än henne dessutom.

.. 

Som ni förstår dog en del av mig då. När jag tänkte så var inte min framtid längre fylld av hopp. De på vårdcentralen kommer ju knappast vilja prova något nytt som både urologen och smärtmottagningen nekat mig till.

Att jag varit väldigt sjuk senaste veckan har ju inte gjort saken bättre direkt.

Efter att ha deppat i några dagar så fick jag tag på henne, och höll verkligen inte tillbaka alls med hur ledsen jag är och hur ont jag har. Jag grät i telefonen liksom, och bad henne om att få något smärtstillande så att jag kan få något liv.. Hon har skrivit ut en medicin som traditionellt används mot Parkinsons, och alltså är väldigt kramplösande. Hon ringer imorgon igen och ska höra hur den funkar.
Det känns lite bättre i hjärtat nu, men det känns fortfarande tungt. Jag känner verkligen inte att jag har koll eller kontroll alls just nu.
Nepp, mitt liv med uretrit är tyngre än vanligt just nu.

Imorgon är det sista konfirmationslägret och på söndag konfiramtionen (som jag har hjälpt till att skriva!) så jag blir förmodligen uppmuntrad då! :)

Vi hörs snart igen!

/Fanny