Jag vill ha ett liv
Jag har börjat inse mer och mer på sistone hur mycket jag går miste om.
Att de senaste 2 åren egentligen bara flygit förbi (på det sjukt negativa sättet), jag har speciellt i år knappt gjort något speciellt alls. Inget jag kommer minnas i framtiden och berätta historier om (förutom bilolyckan då..). Eller, att dessa två år egentligen gick ut på i princip 2 stycken rum kanske är en historia i sig.
Att de senaste 2 åren egentligen bara flygit förbi (på det sjukt negativa sättet), jag har speciellt i år knappt gjort något speciellt alls. Inget jag kommer minnas i framtiden och berätta historier om (förutom bilolyckan då..). Eller, att dessa två år egentligen gick ut på i princip 2 stycken rum kanske är en historia i sig.
Senaste dygnet har jag mått rätt bra, och insett att jag alltid vill ha det så. Alltså, insett att jag inte står ut med något annat. Jag mår fortfarande likadant, men.. när jag sitter såhär på kvällen och vill hitta på något, och inser hur få människor i mitt liv jag ba kan spontanhänga med, och hur många det var förut.. Men, det är klart. Om man aldrig kan ställa upp, aldrig går att lita på att man kommer, inte går att planera något med eller göra något fysiskt krävande med.. då tappar man många. Jag tänker bara, på min 20-årsfest.. hur många kan jag egentligen bjuda? Alldeles för få. Alldeles, alldeles för få.
Hur skaffar man vänner, om man har rätt få attraktiva vän-attributer och nästan aldrig klarar av att gå ut och träffa folk?
Jag har liksom inte så mycket att hitta på när jag väl mår bättre, och sjukt lite ork ändå också. Det blir som samma gamla säng.
Jag vill bli frisk. Jag vill kunna glömma bort min hemska smärta och bara vara normal. Det är så himla dags nu, det räcker verkligen. Om en månad har jag varit sjuk i 5 år. F-E-M år i skärselden. Jag är så frustrerad, för jag vet inte hur jag ska ändra på allt jag är missnöjd med i mitt liv. Jag vet inte vad jag kan göra.
Håller jag på att få en depression eller? Jag har faktiskt varit lite väl deppig på sistone. Men all ensamhet och smärta får väl vem som helst att gå under bit för bit tillslut. Direkt jag får träffa andra människor och må lite bättre så är jag ju inte ett dugg deppig? Hmm.
Nepp, bort med allt depp. Imorgon är det konfirmation! Jag kommer sjunga, spela och vara awesome.
Det kommer vara väldigt roligt, men jag är lite nervös. Såklart :)
Kram!
/Fanny
Jag har liksom inte så mycket att hitta på när jag väl mår bättre, och sjukt lite ork ändå också. Det blir som samma gamla säng.
Jag vill bli frisk. Jag vill kunna glömma bort min hemska smärta och bara vara normal. Det är så himla dags nu, det räcker verkligen. Om en månad har jag varit sjuk i 5 år. F-E-M år i skärselden. Jag är så frustrerad, för jag vet inte hur jag ska ändra på allt jag är missnöjd med i mitt liv. Jag vet inte vad jag kan göra.
Håller jag på att få en depression eller? Jag har faktiskt varit lite väl deppig på sistone. Men all ensamhet och smärta får väl vem som helst att gå under bit för bit tillslut. Direkt jag får träffa andra människor och må lite bättre så är jag ju inte ett dugg deppig? Hmm.
Nepp, bort med allt depp. Imorgon är det konfirmation! Jag kommer sjunga, spela och vara awesome.
Det kommer vara väldigt roligt, men jag är lite nervös. Såklart :)
Kram!
/Fanny
Kommentarer
Linnea
Gummsan! Jag kan va din spontankompis! Ring när du vill! Jag måste komma och hälsa på nån dag också! (Vet att jag sagt det aslänge nu) Men kanske på tisdag? Slutar vid elva då så det skulle passa kanoners! :)
Trackback
