Varför jag inte hört av mig

Hej!
Den senaste veckan har jag varit ledare på ett konfirmandledare på ett läger, och nu i onsdags så var jag med om en bilolycka. Som tur var så var jag den enda som gjorde illa mig, och jag gjorde illa mig mycket mindre än vad jag skulle kunnat ha gjort.

Jag minns själv ingenting av olyckan, men enligt vittnen och observeringar på bilen i efterhand, så körde jag 110 km/h och fick ett punkterat/sprängt höger framdäck som gjorde att jag vinglade till för att sedan dra ut i diket, slå några volter och landa på fel sida vägen.

Jag mår bra, kommer inte få några permanenta skador, men jag måste stanna på sjukhuset i några dagar till. Några fingrar gick sönder ganska mycket, och jag fick ett rätt seriöst sår på huvudet (med tillhörande seriös hjärnskakning). Ni behöver inte oroa er för mig, jag mår bra, men jag måste ta det lugnt ett tag framöver!
Det bästa med att ligga inne och pumpas med morfin dygnet runt är att sjukdomen håller sig rätt lugn med all smärtstillning. Ärligt talat så är det jobbigaste min urinblåsesmärta och min yrsel (kan inte ens sitta upp än), säger väl en del om hur dryg min sjukdom är. Säger väl också en del att jag får ungefär lika mkt smärtlindring här inne på sjukhuset som hemma :)

Jag hade en änglavakt. Jag har varit troende i många år, och det här miraklet gjorde mig inte till en tvivlare direkt!

Aja, vi hörs om några dagar!

/Fanny


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0