Lite, lite starkare var det..

Har verkligen inte alls mått särkskillt dåligt idag, haft lite trängningar, molande sveda och svagare kramp då och då. Det var den fysiska biten. Den andra biten har det varit värre med..

Christoffer var på match under dagen och under de timmar han var borta hade jag svårt för att fokusera på annat. Jag börja googla Uretrit (som jag alltid gör när jag är frustrerad) i hopp om att hitta något nytt. Jag vet ju redan vad jag hittar, har googlat på allt man kan tänka sig och jag antar att det är ytterligare något vi Uretritare har gemensamt. Hela jag började sjunka, svårt att förklara.. man stänger in sig i sig själv, glömmer allt utanför, blir tom. Jag har fortfarande väldigt svårt för att acceptera min sjukdom, kan inte acceptera att tvingas ha ont varje dag, tvingas vara hemma från saker som var självklara förr, tvingas vara någon annan.

Jag hatar att allt i mitt liv handlar om min sjukdom, något som är värre är att andras liv drabbas. Då tänker jag framförallt på min pojkvän Christoffer. Jag försökte idag låtsas som att allt var okej trots att det verkligen inte var det eftersom jag ofta skäms över att fylla hans liv med tårar, panikångest och frustration. Det gick tillsut inte, det bara brast.
Christoffer är min stora trygghet! Jag kan inte dölja något för honom, det är som att allt bara rinner av mig så fort han lägger armarna runt mig.

Tror säkert det är alldeles för många som känner igen sig i det jag skriver och då behöver det inte bara vara människor med Uretrit utan människor med kroniska sjukdomar över huvud taget. skulle önska att alla kunde vara som Fanny istället.

/Jeannie